Min dag

Sitter på pendeltåget på väg till Sundbyberg för ett möte. In kommer ett pensionärsgäng, mer högljudda än en dagisklass. Det är lungt. Jag har motmedel. På med lurarna, in med sladden i datorn och på med The Haunted. Tillräckligt kompakt ljudmatta för att stänga av allt pladder.

Synd bara att man avgränsar sin varseblivining. Hoppsan. Det här ser ut som Sundbyberg och där ska jag av. Och här sitter jag med datorn i knät och nu stängs dörrarna. Tar datorn i famnen utan att ens hinna fälla ihop locket. Pressar mig ut genom dörrarna.

Vad var det som lät? Tappade jag något på golvet? Ja, titta. Där står en tant med mitt mobila modem i handen – innanför dörrarna. De stängda dörrarna.

Det enda jag hinner göra är att få fram en tanke. Kanske inte så dum i och för sig. Jag ser mig själv plocka upp ett visitkort och sticka in genom dörrspringan till henne, så att hon kan kontakta mig. Bra tanke, men det hinner jag inte.

Och jag som precis skulle ladda upp mitt nästa nyhetsbrev för granskning. Nu blir det stress.

På hemvägen från Kista, som jag sen åkte till, missar jag bussen med två sekunder. Hoppar sedan på en annan som jag tycker verkar vara ett bra val. Det var det naturligtvis inte. Lång omväg.

"Hej dagis, det är Pelle. Det har strulat lite jag blir nog lite sen i dag."

På den postiva sidan får jag ändå sätta:

• Bra möten med nya affärer
• Blir tvungen att köpa ett nytt snyggare (rosa) och snabbare modem
• Svettas för första gången på länge. Det måste väl alltså vara vår